Magnus Christiansson om Baltikums säkerhetspolitiska läge | Vart är världen på väg?

Medverkande: PJ Anders Linder (moderator), Magnus Christiansson (gäst, expert)

Ämnen

• Östersjöns strategiska betydelse: Diskussion om varför Östersjön blivit en viktig strategisk region de senaste 10-15 åren, kopplat till utmaningar mot den amerikanskdominerade världsordningen och Baltikums position som frontlinje.
• Hybridkrigföring och påverkansoperationer i Baltikum: Beskrivning av Rysslands hybridhot mot Baltikum, inklusive ekonomiska påtryckningar, politiska påverkansoperationer, kinetiska angrepp och cyberattacker. Exempel som statykrisen/bronsnatten 2007.
• Natos utvidgning och försvarsplanering: Diskussion om Natos utvidgning 2004, den initiala nedprioriteringen av territorialförsvar i Baltikum, och den gradvisa återuppbyggnaden av försvarsplanering och kapacitet efter 2008 (Georgienkriget) och 2014 (Krim). Utvecklingen från "snubbeltråd" till "staket" (brigadstridsgrupper).
• Utmaningar för Baltikums försvar och Natos avskräckning: Problemet med Baltikums begränsade strategiska djup och militära svaghet. Behovet av omedelbar närvaro och förstärkningar vid gränsen, snarare än fördröjningsstrid. Dilemmat med att Ryssland kan välja anfallspunkt längs den långa gränsen.
• Vikten av Östersjön och Suwałki-korridoren för förstärkningar: Diskussion om hur förstärkningar kan anlända (över havet eller via Suwałki-korridoren) och Rysslands övningar för att klyva Baltikum. Vikten av att ha tillräckligt med styrkor på plats från början för att bromsa ett anfall.
• Sveriges roll och nordisk-baltiskt samarbete: Sveriges specifika krav på militär förmåga och prioriteringar i ett kollektivt perspektiv. Vikten av nordisk-baltiskt samarbete som en minilateral lösning, särskilt med tanke på amerikansk osäkerhet (Donald Trump). Gotlands strategiska betydelse.
• Akronymer: NB8 och JEF: Förklaring av Nordic Baltic 8 (NB8) som ett amerikanskt initierat forum för koordinering och Joint Expeditionary Force (JEF) som ett brittiskt initiativ för flexibel intervention, särskilt för att knyta in Sverige och Finland före Nato-medlemskap.

Positioner

• Magnus Christiansson (Östersjön har blivit en central påtryckningszon.): Efter en period av amerikansk dominans utmanas den liberala ordningen av regionala makter som Ryssland, Iran och Kina. Baltikum är en frontlinje mot Ryssland, vilket gör Östersjön till en potentiell konflikthärd där amerikanska allierade är sårbara.
• Magnus Christiansson (Rysslands påtryckningar mot Baltikum har varit en långsam, krypande konfrontation.): Detta "hybridkrig" har pågått sedan åtminstone 2007 (bronsnatten, cyberattacker) och involverar ekonomiska påtryckningar, politiska påverkansoperationer, kinetiska angrepp och utnyttjande av ryska minoriteter för att skapa splittring.
• Magnus Christiansson (Baltikum har lärt sig viktiga läxor om hur Ryssland agerar och hur man bemöter hybridhot.): Baltiska politiker har tidigt rekommenderat att inte försöka bygga broar med ryska politiker, utan att hålla en strikt professionell linje, då ryska taktiker syftar till att utnyttja sådana försök. De har också stängt till möjligheter för rysk påverkan via finansiella transaktioner och media.
• Magnus Christiansson (Natos utvidgning 2004 sågs initialt inte som geopolitiskt betydelsefull, vilket ledde till nedmontering av territorialförsvar.): Beslutet att inkludera Östeuropa i Nato och EU sågs som en politisk process för ett enat Europa, inte som ett svar på ett militärt hot från Ryssland. Fokus låg på det globala kriget mot terrorismen, och de baltiska staterna uppmanades att inte satsa på nationella försvar.
• Magnus Christiansson (Efter 2008 har Baltikum och andra länder drivit på för att återuppbygga Natos försvarsplanering och kapacitet.): Ryska aggressioner (Georgien 2008, Krim 2014) har tvingat fram en återgång till "back to basics" inom Nato. Detta har lett till en uppskalning av Natos närvaro i Baltikum, från "snubbeltråd" (bataljonstridsgrupper) till "staket" (brigadstridsgrupper), med målet att kunna hålla ut tills förstärkningar anländer.
• Magnus Christiansson (Baltikum behöver kunna möta Ryssland direkt vid gränserna, då fördröjningsstrid inte är en realistisk strategi.): Erfarenheter från Ukraina visar att Ryssland bedriver krig på ett sätt som gör det omöjligt att lämna civila kvar och retirera. Baltikums begränsade strategiska djup kräver att man kan bromsa ett anfall i de första dagarna, vilket kräver både manskap, utrustning (högteknologi och befästningar) och en robust logistikkedja.
• Magnus Christiansson (Ett starkt nordisk-baltiskt samarbete är avgörande för regionens säkerhet, särskilt med tanke på amerikansk osäkerhet.): Efterfrågan på militär förmåga är stor, och Sverige måste prioritera sin roll utifrån sitt geografiska sammanhang. Med en potentiellt opålitlig amerikansk ledning (Donald Trump) blir minilaterala lösningar som nordisk-baltiskt samarbete nödvändiga för att kunna hjälpa varandra innan artikel fem triggas. Gotland är strategiskt viktigt i detta sammanhang.
• Magnus Christiansson (Ett baltiskt scenario involverar snabbt alla nordisk-baltiska länder på grund av Rysslands bastionförsvar i Arktis.): För att skydda sina kärnvapenbestyckade ubåtar måste Ryssland tränga tillbaka Nato i Norska havet, vilket kopplar samman den arktiska och baltiska säkerheten.
• Magnus Christiansson (Det finns behov av större rationalitet och arbetsdelning inom försvaret, både nationellt och nordisk-baltiskt.): Sverige har idag flera logiker (expeditionär, tillväxt, utveckling) som konkurrerar om resurser, vilket gör det svårt att möta upprustningsmål. En kollega föreslår att andra Natoländer skulle kunna ta hand om Gotland medan Sverige fokuserar på "the high north" för att optimera resurserna.

Slutsatser

• Östersjöområdet har utvecklats till en kritisk geopolitisk "påtryckningszon" där Ryssland utmanar den västerländska ordningen genom hybridkrigföring.
• Baltikum har, genom egna erfarenheter av ryska påverkansoperationer, blivit en "skolsal" för att förstå och bemöta hybridhot, vilket har lett till en omprövning av Natos försvarsstrategier.
• Natos försvarsplanering i Baltikum har stärkts avsevärt, men regionens begränsade strategiska djup kräver en omedelbar och robust närvaro vid gränserna, snarare än fördröjningsstrid, för att avskräcka ett ryskt anfall.
• Ett tätare nordisk-baltiskt samarbete är avgörande för regionens säkerhet, som en minilateral lösning för att hantera hot innan artikel fem aktiveras, och för att optimera försvarsresurserna genom ökad rationalitet och arbetsdelning.