MIGRATIONS-PANIK - därför motarbetar vänstern åtgärderna som räddar Sverige

Genre: krönika, av Henrik Jönsson

Medverkande: Mikael Kindbom (jurist och chefredaktör på den juridiska nyhetsbyrån Blendao Lexnova), Heike Erker (förbundsordförande Akademiförbundet SSR), Johan Forsell (migrationsminister), Susanna Kirkegård (Aftonbladets ledarskribent), Göran Greider (vänstermediernas favorit), Ludvig Bäckman (statsvet professor), Sara Riefat (reporter), Karin Gyllenring (advokat i advokatsamfundets arbetsgrupp för migrationsrättsfrågor)

Tes: Henrik Jönsson argumenterar att vänstern och medierna felaktigt framställer Sveriges skärpta migrationslagar, som informationsplikt och vandelskrav, som ”angiveri” och ”raslagar” för att skydda ett illegalt parallellsamhälle, trots att åtgärderna är nödvändiga för att upprätthålla rättsstaten och förhindra exploatering.

Henrik Jönsson inleder med att beskriva hur de nyligen uppstramade invandringslagarna, som syftar till att identifiera personer som uppehåller sig illegalt i Sverige, mött stark kritik från medier och vänsteraktivister som kallar dem ”angiveri” och ”raslagar”. Han menar att denna reaktion grundar sig i en radikal vänsterideologi som föreställer sig att ”allt kan ges åt alla”. Krönikören kritiserar specifikt medier som SVT och TV4 för att vinkla rapporteringen genom att använda ordet ”angiverilag” och bjuda in migrationsaktivister som ”experter” för att ifrågasätta informationsplikten. Han lyfter fram hur dessa medier och aktivister fokuserar på de papperslösas ”lidande” och rätten att utnyttja välfärdssystemen, istället för att ställa den grundläggande frågan om rimligheten i att lägga skattemedel på personer som vistas illegalt i landet.

Jönsson fortsätter med att belysa hur även krav på ”vandelsprövning” – det vill säga att invandrare ska bete sig skötsamt och inte hota rikets säkerhet – beskrivs som ”fascistiska raslagar” av aktivistiska journalister och organisationer som Amnesty. Han menar att detta är en absurditet, då det implicerar att vissa ”raser” skulle vara oförmögna till anständigt beteende. Vidare kritiserar han Sveriges Radio för att problematisera att personer utan medborgarskap inte får rösta, och för att sprida felaktigheter om att asylsökande inte längre får juridisk hjälp. Jönsson påpekar att det endast handlar om en begränsning av den skattefinansierade juridiska rådgivningen, och att advokatsamfundets protester snarare handlar om ”cashflow” än etik.

Krönikören argumenterar att vänsterns ”vurm för papperslösas rättigheter” i själva verket bidrar till ett system präglat av humanitärt lidande, då svaga regelverk lockar in människor i ett illegalt parallellsamhälle där de lätt utnyttjas. Han jämför med Danmark och Tyskland, som har betydligt strängare krav för uppehållstillstånd, och menar att dessa länders politik är ”normal västerländsk statsförvaltning”, inte ”angiveri eller raslagar”. Jönsson betonar att det moraliskt förkastliga inte är att Sverige ställer krav, utan att journalister, aktivister och asyladvokater upprätthåller ett system byggt på exploatering och ett kriminellt skuggsamhälle som är dåligt för alla – från utsatta arbetare till skattebetalare och samhällets tillit.

Slutsats: Henrik Jönsson avslutar med att konstatera att mediernas, aktivisternas och asyladvokaternas reaktioner uttrycker en ”moralisk inversion” där rättsstaten framställs som förövare, skuggsamhället normaliseras och myndighetssamarbete kallas ”angiveri”. Han menar att Sveriges öde avgörs av om vi förstår att välfärdssystemet bygger på förtroende mellan staten och medborgarna, inte är en universell mänsklig rättighet. Om detta förstås kan högerblocket fullfölja en ”läkningsprocess”, men om vi fortsätter tro att ”allt går att ge åt alla” kommer de framsteg som gjorts att vändas till sin motsats.