Rak höger: Från folkhemsdröm till Palestinaval

Medverkande: Ivar Arpi (programledare), Daniel Schatz (gäst)

Inledning och Vänsterpartiets kontroverser🕓00:00:00 - 00:04:06

Programmet inleds med en diskussion om Expressens granskning av Vänsterpartiets vallistor, där 25 kandidater anklagas för att ha firat terrordåd, förnekat förintelsen eller hyllat ledare i Iran och Ryssland. Daniel Schatz, aktuell med boken "Från Stockholm till Jerusalem", introduceras som gäst för att diskutera detta och Sveriges relation till Israel och Palestina. En fråga ställs om dessa händelser är enskilda fall eller del av ett systematiskt problem.

Vänsterpartiets systematik och antisemitism🕓00:04:06 - 00:14:05

Daniel Schatz menar att Expressens granskning endast skrapar på ytan och att problemen är mer systematiska, med exempel på ledande V-politiker som inte fått konsekvenser för kontroversiella uttalanden och partiets kanaliserade skattemedel till en palestinsk terrorgrupp. Det diskuteras även Vänsterpartiets svårigheter att skilja legitim Israelkritik från rå antisemitism och trivialisering av förintelsen. Det noteras att partiet agerar först vid massmedialt tryck.

Från Israel-vänlighet till pro-palestinsk position🕓00:14:05 - 00:27:08

Samtalet går igenom Sveriges tidiga, positiva relation till Israel under 1950- och 60-talen, präglad av ideologisk samhörighet och synen på Israel som en folkhemsdröm och moralisk återupprättelse efter Förintelsen. Därefter analyseras hur sexdagarskriget, Olof Palmes politik, 68-rörelsen och PLO:s framväxt omformade Sveriges inställning till en pro-palestinsk hållning, där palestinierna blev den nya "underdogen". Denna förändring skedde i takt med att Palestinafrågan fick internationell uppmärksamhet.

Den institutionaliserade utrikespolitiken🕓00:27:08 - 00:34:10

Det belyses hur Sveriges självbild som en "moralisk stormakt" bidrog till att det pro-palestinska stödet cementerades i svensk utrikespolitik, även under borgerliga regeringar. Utrikesdepartementets institutionaliserade inflytande framhålls som en förklaring till att den etablerade linjen var svår att ändra. Detta exemplifieras med Carl Bildts utveckling till en mer Israel-kritisk hållning, trots att högerpartier tidigare utlovat en förändrad Mellanöstern-politik.