Socialdemokraterna och Mellanöstern: från sionister till terroristkramare | Daniel Schatz | Hotspot

Medverkande: Marco Strömberg (programledare), Daniel Schatz (gäst)

Ämnen

• Sveriges tidiga relation till sionismen och judar: Diskussion om Hjalmar Brantings stöd till sionismen i början av 1900-talet, påverkad av antisemitismens historia och Dreyfusaffären. Även Sveriges komplexa agerande under andra världskriget, med både samarbete med Nazityskland och räddningsinsatser för judar.
• Svenskarnas roll i Israels grundande: Fokus på Emil Sandströms och Paul Mohns centrala roller i FN:s kommission för Palestinas framtid och gränsdragningen för Israel. Även Folke Bernadottes medlarroll och hans tragiska död i Jerusalem.
• Socialdemokraternas dominans och blocköverskridande stöd för Israel: Analys av hur Socialdemokraterna historiskt har satt agendan för Sveriges Mellanösternpolitik. Stödet för Israel var brett över blockgränserna under 1950- och 60-talen, med Israel sett som ett mönstersamhälle.
• Guldåldern för svensk-israeliska relationer under Tage Erlander: Beskrivning av de nära banden mellan Sverige och Israel under Erlanders tid, baserat på Israels roll som svar på antisemitism, likheter med det svenska folkhemmet, kristna kopplingar till det heliga landet, och synen på Israel som underdog. Palestinierna sågs då som ett flyktingproblem.
• Vändningen i svensk Mellanösternpolitik under Olof Palme: Hur sexdagarskriget 1967 förändrade bilden av Israel från underdog till aggressor. Internationell terrorism, oljekrisen och 68-rörelsens anti-imperialistiska syn bidrog till en starkt pro-palestinsk linje. Sverige profilerade sig som en moralisk stormakt som stödde underdogen.
• Sveriges erkännande av PLO och dess konsekvenser: Sverige erkände PLO som Palestinas legitima representant, vilket var unikt i Västeuropa och legitimerade PLO internationellt. Olof Palme var den första västliga premiärministern som träffade Yassir Arafat, vilket ledde till att Israel såg Sverige som en fiende.
• Antisionismens framväxt och påverkan: Hur Sovjetunionen lanserade en antisionistisk kampanj med antisemitiska undertoner, som beskrev Israel som
• Kontinuitet i politiken under borgerliga regeringar: Trots regeringsskiften till borgerliga partier (1976-1982 och 1991-1994) fortsatte Palmes pro-palestinska linje i stort sett. Utrikesdepartementet spelade en viktig roll i att institutionalisera denna politik.
• Sten Anderssons cementering av den pro-palestinska linjen: Utrikesminister Sten Andersson intensifierade stödet för palestinierna och spred ett narrativ om
• Göran Perssons förändring av Mellanösternpolitiken: Göran Persson bröt med den ensidiga pro-palestinska linjen, återknöt relationerna med Israel och länkade Förintelsen med Israels grundande. Han genomförde statsministerbesök och hemliga fredsförhandlingar på Harpsund.
• Alliansregeringen och Carl Bildts kritiska hållning till Israel: Under Alliansregeringen med Carl Bildt som utrikesminister fortsatte en kritisk linje mot Israel. Detta ledde till flera kriser, bland annat Aftonbladet-skandalen, och Bildt förklarades informellt persona non grata i Israel.
• Stefan Löfvens regering och erkännandet av Palestina: Stefan Löfvens regering erkände Palestina som stat 2014, vilket ledde till en allvarlig kris med Israel. Margot Wallström förklarades persona non grata. Ann Linde inledde senare en normaliseringsprocess.
• Tidöpartiernas sprickor och regeringens skärpta ton: Nuvarande Tidöpartierna har interna konflikter om Mellanösternpolitiken, med vissa partier som vill ha en mer pro-israelisk linje. Efter 7 oktober har regeringen dock skärpt tonen mot Israel, bland annat genom att föreslå sanktioner mot ministrar och se över handelsavtalet med EU.
• Mellanösternfrågan som inrikespolitik: Samtalet avslutas med slutsatsen att Mellanösternfrågan i Sverige ofta har handlat mer om inrikespolitik och plakatpolitik än om själva konflikten. För att Sverige ska kunna spela en konstruktiv roll krävs balanserade relationer med båda sidor.

Positioner

• Daniel Schatz (Socialdemokraterna har historiskt dominerat Sveriges Mellanösternpolitik.): Socialdemokraterna var det statsbärande partiet under större delen av efterkrigstiden och formade därmed politiken.
• Daniel Schatz (Hjalmar Branting var en tidig supporter av sionismen.): Branting influerades av antisemitismens historia i Europa och Dreyfusaffären, vilket övertygade honom om sionismens sak inom ramen för folks rätt till självbestämmande.
• Daniel Schatz (Sverige hade en komplex relation till judar under andra världskriget.): Å ena sidan samarbete med Nazityskland (järnmalm, J-pass), å andra sidan räddningsinsatser (danska/norska judar, Raoul Wallenberg, vita bussarna).
• Daniel Schatz (Svenskar spelade nyckelroller i Israels grundande och fredsförhandlingar.): Emil Sandström var ordförande för UNSCOP och Paul Mohn ritade upp gränserna. Folke Bernadotte medlade i konflikten men mördades.
• Daniel Schatz (Stödet för Israel var blocköverskridande under 50- och 60-talet.): Socialdemokraterna och borgerligheten delade en positiv syn på Israel, med undantag för kommunisterna.
• Daniel Schatz (Tage Erlanders tid var en 'guldålder' för svensk-israeliska relationer.): Israel sågs som ett svar på antisemitism, en spegling av det svenska folkhemmet (demokratisk socialism, kibbutzer), kristna kopplingar till det heliga landet, och som den svagare parten. Palestinierna sågs som ett humanitärt flyktingproblem.
• Daniel Schatz (Olof Palme förändrade Sveriges Mellanösternpolitik i en starkt pro-palestinsk riktning.): Efter sexdagarskriget sågs Israel som aggressorn. Internationell terrorism (München), oljekrisen och 68-rörelsens anti-imperialistiska syn bidrog till att Palestinafrågan blev en hjärtefråga. Palme ville profilera Sverige som en moralisk stormakt som stödde underdogen.
• Daniel Schatz (Sverige erkände PLO som Palestinas legitima representant, vilket var unikt i Västeuropa.): Palme var den första västliga premiärministern som träffade Arafat, vilket legitimerade PLO internationellt och gjorde att Israel såg Sverige som en fiende.
• Daniel Schatz (Den antisionistiska kampanjen från Sovjetunionen påverkade vänstergrupper i Sverige.): Kampanjen, med antisemitiska undertoner, beskrev Israel som 'nya nazisterna' och spreds till vänstergrupper som började använda samma retorik.
• Daniel Schatz (Borgerliga regeringar (Fälldin/Ullsten och Bildt/Ugglas) fortsatte i stort sett Palmes pro-palestinska linje.): Utrikesdepartementet institutionaliserade politiken, och ministrar som inte var experter på området följde UD:s 'talking points'.
• Daniel Schatz (Sten Andersson cementerade den pro-palestinska linjen och spred ett narrativ om 'tyst diplomati'.): Andersson intensifierade stödet för palestinierna och hade ett gott förhållande med PLO, men inte med Israel, vilket hindrade Sverige från att spela en medlarroll (som Norge gjorde i Oslo).
• Daniel Schatz (Göran Persson bröt med den pro-palestinska linjen och återknöt relationerna med Israel.): Persson ansåg Palme/Andersson-linjen vara ensidig och anti-israelisk. Han länkade Förintelsen med Israels grundande och identifierade sig med Erlander-epokens syn. Med hjälp av Per Nuder genomförde han statsministerbesök och hemliga fredsförhandlingar på Harpsund.
• Daniel Schatz (Alliansregeringen under Reinfeldt, med Carl Bildt som utrikesminister, fortsatte en kritisk linje mot Israel.): Bildt gjorde Palestina till en borgerlig hjärtefråga, vilket ledde till kriser med Israel (Aftonbladet-skandalen, uppgradering av palestinsk delegation). Bildt blev informellt persona non grata i Israel.
• Daniel Schatz (Stefan Löfvens regering, med Margot Wallström, erkände Palestina som stat, vilket ledde till en allvarlig kris med Israel.): Beslutet var inte förankrat och ledde till att Israel drog tillbaka sin ambassadör och bojkottade svenska ledare. Wallström förklarades persona non grata. Ann Linde inledde en normaliseringsprocess.
• Daniel Schatz (Nuvarande Tidöpartierna har sprickor i sin Mellanösternpolitik, men regeringen har skärpt tonen mot Israel efter 7 oktober.): Liberalerna, KD och SD vill dra tillbaka Palestinaerkännandet och flytta ambassaden till Jerusalem, men Moderaterna (Tobias Billström) motsätter sig detta för kontinuitetens skull. Regeringen har dock föreslagit sanktioner mot israeliska ministrar och att EU ska se över handelsavtalet med Israel.
• Daniel Schatz (Sveriges Mellanösternpolitik har ofta handlat om inrikespolitik och plakatpolitik.): För att Sverige ska kunna spela en konstruktiv roll i konflikten krävs goda relationer med både Israel och palestinierna, vilket ofta har glömts bort.
• Marco Strömberg (Socialdemokraterna har historiskt satt linjen för Sveriges Mellanösternpolitik.): De borgerliga partierna har ofta spelat andra fiolen och följt Socialdemokraternas agenda.
• Marco Strömberg (Israel gick från att vara en underdog till Goliat efter sexdagarskriget.): Israels förkrossande seger och territoriella vinster förändrade bilden av landet.
• Marco Strömberg (Arabstaternas 'tre nej' i Khartoum 1967 bidrog till att låsa konflikten.): Deras vägran att förhandla, erkänna Israel eller sluta fred förlängde konflikten.
• Marco Strömberg (PLO:s strategi att kombinera diplomati med terrorism var effektiv.): Man använde internationell terrorism för att lyfta Palestinafrågan på agendan samtidigt som man byggde allianser i Västeuropa.
• Marco Strömberg (Den antikoloniala rörelsen och Vietnamkriget påverkade synen på Israel.): Israel började ses som en kolonialmakt, snarare än ett demokratiprojekt, på grund av det växande anti-imperialistiska sentimentet i väst.
• Marco Strömberg (Stödet för palestinierna blev ett sätt att signalera rätt principer inom vänsterkretsar.): Det blev en del av 68-vänsterns 'nya religion' när Sverige sekulariserades.
• Marco Strömberg (Olof Palme, Bruno Kreisky och Willy Brandt vände den socialistiska internationalen till att bli pro-palestinsk.): Deras gemensamma inflytande som ledare för socialistiska partier i Europa förändrade rörelsens hållning.
• Marco Strömberg (SSU och Broderskapsrörelsen drev på den pro-palestinska linjen inom Socialdemokraterna.): Den nya generationen politiker tog över och cementerade denna syn.
• Marco Strömberg (UD spelade en viktig roll i att upprätthålla kontinuiteten i Mellanösternpolitiken.): Ministrar som saknade djup kunskap om konflikten förlitade sig på UD:s 'talking points', vilket förhindrade större förändringar.
• Marco Strömberg (Göran Perssons pro-israeliska svängning var en brytning med den etablerade socialdemokratiska linjen.): Han var tvungen att konfrontera sin egen utrikesminister, Sten Andersson, partiet och UD.
• Marco Strömberg (Fredsprocessen kollapsade efter Camp David-förhandlingarna 2000.): Arafat tackade nej till ett erbjudande om 98% av Västbanken och hela Gazaremsan, vilket ledde till den andra intifadan.
• Marco Strömberg (Tidöpartierna har interna konflikter om Mellanösternpolitiken.): Moderaterna vill upprätthålla kontinuitet, medan Liberalerna, KD och SD vill ha en mer pro-israelisk linje.

Slutsatser

• Sveriges Mellanösternpolitik har genomgått betydande svängningar, från tidigt sioniststöd till stark pro-palestinsk hållning, och senare försök till balansering.
• Enskilda statsministrar och utrikesministrar har haft ett avgörande inflytande på Sveriges linje, ofta drivna av personliga övertygelser och inrikespolitiska agendor.
• Utrikesdepartementet har spelat en viktig roll i att institutionalisera och upprätthålla kontinuitet i Mellanösternpolitiken, även under regeringsskiften.
• För att Sverige ska kunna agera konstruktivt i Mellanösternkonflikten krävs balanserade relationer med både Israel och palestinierna, en insikt som historiskt ofta har glömts bort.