VÄNSTERN VÄGRAR STOPPA VÅLDET - röstar nej till politik som stoppar gängen

Genre: krönika, av Henrik Jönsson

Medverkande: Ylva Johansson (dåvarande arbetsmarknadsminister), Anders Ygeman (dåvarande inrikesminister), Morgan Johansson (dåvarande justitieminister), Anders Thornberg (Rikspolischef), Anna Tenje (Socialförsäkringsminister), Patrik Andersson (Polisen)

Tes: Henrik Jönsson argumenterar att vänsterblockets partier vägrar stödja effektiv kriminalpolitik, vilket står i skarp kontrast till högerns framgångsrika strategi som lett till en dramatisk minskning av gängvåldet.

Krönikören Henrik Jönsson inleder med att citera Dostojevskij om skillnaden mellan drömmens och handlingens godhet, vilket han applicerar på kriminalpolitiken. Han framhåller att regeringens strama kriminalpolitik på fyra år har minskat antalet skjutningar från över 400 år 2022 till cirka 40 hittills i år, en förbättring som bekräftas av både polis och kriminella källor. Henrik Jönsson menar att detta står i bjärt kontrast till hur vänstern, under sin tid vid makten, hanterade brottsutvecklingen genom förnekelse, psykologisering av gärningsmän och relativisering av våldet. Han exemplifierar detta med uttalanden från folkkära kändisar som hånade oroliga medborgare, Ylva Johanssons påstående om minskande sexualbrott, samt Anders Ygemans och Morgan Johanssons nedtoning av problemen.

Vidare belyser krönikören att vänsterpartierna (Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet) konsekvent har röstat nej till regeringens kriminalpolitiska reformer, såsom avskaffandet av mängdrabatten, utökad avlyssning, säkerhetszoner, vistelseförbud, konfiskering av brottsvinster, skärpta straff, hårdare tag mot återfallsförbrytare, ungdomsfängelser och informationsdelning mellan myndigheter. Som ett konkret exempel på den ideologiska skillnaden mellan höger och vänster lyfter Henrik Jönsson fram Norra Grängesbergsgatan i Malmö. Han beskriver hur högern ser gatan som en grogrund för organiserad brottslighet som behöver rensas upp, medan vänstern försvarar dess "mångkulturella estetik" och "undergroundkultur", och därmed tolererar en viss grad av laglöshet, samtidigt som de utmålar kritiker som rasister. Som libertarian betonar Henrik Jönsson att frihet inte innebär att den starkaste bestämmer, utan att rättsprinciper är lika för alla och skyddar från förtryck.

Slutsats: Henrik Jönsson avslutar med att konstatera att Sveriges val står mellan två vägar: den nuvarande regeringens hårda linje som bekämpar kriminalitet effektivt, eller vänsterblockets mjuka syn som präglas av förnekelse och relativisering, där brottslingar ses som offer och laglöshet i vissa miljöer tolereras. Han argumenterar att verklig godhet mäts i skyddet av människor, och att ett rättssamhälle måste utöva "verksam kärlek" även när den är hård och politiskt otacksam, för det hederliga samhällets bästa.